(22/11-07) Tänk dig att en grupp människor ser på en utställning med tavlor som har olika, färgrika motiv. De ser på en och samma målning – men ser de samma sak? Om de ser på en figurativ bild som ett vackert landskap så upplever de den på helt olika sätt beroende på vilka emotionella associationer bilden väcker i deras erfarenhetsreservoar. En kreativ person med högre associativ förmåga upplever och ser kanske mer än en person med lägre kreativ förmåga. Någon ser kanske inte ett landskap utan en känsla fångad när målaren öppnade fönstret och blickade ut på landskapet efter en skön stund med närhet.

Allt beror på betraktarens perspektiv

När gruppen sedan ser på en abstrakt tavla kan deras fantasi släppas fri att tolka färger och former utifrån deras egen inre värld och figurativa referensramar. Det står var och en givetvis helt fritt att tycka om, eller tycka mycket illa om verken. Det kan vara allt från en skala från oberörd/ointressant till fantastisk/hänförande eller avskyvärd/förkastlig. Allt är OK att uttrycka. Det är ju ingen som kommer att anmärka på deras åsikter. Man behöver inte hålla med, men det är ju svårt att hävda att de har fel. Konst är en personlig upplevelse – och allt beror på betraktaren.

Nu flyttar vi perspektivet till att betrakta människans hälsa. Då finns det de som säger att om vi förstår allt i de små delarna, som exempelvis immunsystemets uppbyggnad, så förstår vi vad hälsa är och hur sjukdomar bekämpas. Ju mer vi bryter ner och förstår de minsta komponenterna, desto närmare sanningen och lösningen kommer vi.

Det är givetvis bra att studera och förstå delarna, men tänk om det egentligen inte säger mer än om man visste de exakta digitala blandningarna för färgernas nyanser i en tavla. Inte förstår man helheten för det? Men man blir ödmjuk inför hur komplicerat det är och hur väl det tar hand om sig självt automatiskt – när det funkar som det ska.

Vad säger de enskilda delarna om helheten, egentligen?

Det påminner mig om historien om de fem blinda männen som träffat på en elefant och försökte förstå vad det var. Det gjorde det genom att beskriva vad de kände, men verkligheten var helt annorlunda för den som höll i svansen än de som kände på benen, buken eller snabeln. Alla konfronterades med samma verklighet, men eftersom ingen var i stånd att kunna se helheten, ja, så blev det ingen elefant av det.

Sedan finns det de som hävdar att det bara finns ett sätt att se på hälsan och människokroppen, och det är det som ryms inom det nuvarande biomedicinska paradigmet. Allt annat är förkastligt, ”det som inte tillhör den rådande, rätta synen befattar vi oss inte med”. Energimedicin är oseriöst, flummigt och det ”finns bara inte”. Det är ungefär den inställningen nazisterna hade när de brände böcker och ”entarte kunst”, den “urartade” konsten med kubism och abstrakt konst. Det är ju bara diktaturen som befattar sig med en sådan syn. ”Det vi godkänner finns, allt annat finns inte eller får inte finnas.”

Varje annan begåvad och vidsynt person förstår att vi inte nått all kunskap om allt ännu, och för att vidga vår kunskap och förståelse om människan och hälsan behöver vi gå utanför de satta ramarna. Inga nya kontinenter upptäcktes genom att man stannade hemma och plöjde åkern i samma fåror.

I stället kanske man skulle fråga sig vad det är som till exempel gör att guidade meditationer, qigong och särskilda andningstekniker ökar NK-cellernas aktivitet. De cellerna är viktig del i immunförsvaret för att oskadliggöra infekterade celler, cancerceller m.m. Vad är det för krafter eller energier som sätts i rörelse då? Om man inte börjar ställa frågor om det okända blir det aldrig utforskat.

Vi åldras pga immunförsvaret

Läser nu en mycket intressant bok om ”longevity” att leva ett långt och friskt liv. Det är inte antalet levda år som gör att vi åldras, utan vi åldras för att vi har ett immunförsvar. Enkla organismer utan immunförsvar kan leva i tusentals eller miljoner år. Det gäller att inte ha en överaktivt eller underfungerande immunförsvar, för det påskyndar åldrandet. (Jag kommer att skriva mer om detta och vad man gör i nästa bok.)

I varje fall förklaras immunförsvaret på ett enkelt och lättfattligt sätt. I vanlig ordning beskrivs det som att vi attackeras utifrån av angripare, som kroppen försvarar sig emot – genom att i synkroniserad aktivitet angripa dem med sin arsenal av olika celler och substanser.

Men stanna upp ett tag och tänk efter. Tänk om det är som så att virus och bakterier bara ”svävar runt” i luften burna på luftburna partiklar, och det är ren slump om de råkar stöta på våra slemhinnor i näsan eller ej. De förs med vinden precis som ett löv följer med i vattenvirvlarna i en ström. De är liksom inte ute som en arrangerad armé som ska attackera oss likt den spanska armadan.

Om viruspartikeln råkar befinna sig i närheten av oss så kanske – bingo – den har tur att komma in i vår näsa. I bästa fall kan den fästa in i nässlemhinnan och ta sig förbi de första mekaniska och kemiska (cytokiner) försvaren för att kunna infektera oss. Den stora skadan sker dock oftast inte av det vi blir angripna av, utan det är immunförsvaret som skadar egna kroppen när det går igång med storsläggan för att oskadliggöra det som rubbar balansen. Ungefär som att det är brandkårens släckningsarbete som ställer till de största skadorna vid en mindre brand, och inte själva elden.

Kronisk inflmmation vanligt

Dessutom är det mest skador som uppstår inifrån, när vi äter eller lever på ett sätt som främjar kronisk inflammation. Ett tydligt tecken på det är förhöjda nivåer av CRP (C reaktivt protein). Det kan även mätas med sänkan, och ju snabbare blodkropparna sedimenterar desto aktivare immunförsvar – och högre CRP. Det beror på att CRP och andra cytokiner fäster på röda blodkropparna och får dem att fästa samman och sjunka fortare (liknande effekt kan fås av lektiner från bönor). Forskare vid Harvard Medical School i USA (Dr Paul Ridkers grupp), har funnit att CRP är ett säkrare sätt att förutsäga en hjärtattack än kolesterol, blodtryck, familjehistoria eller någon annan traditionell riskfaktor.

Men det stannar inte där. Förhöjda nivåer av CRP är associerat med högre risk för Alzheimer, oregelbunden hjärtrytm, högt blodtryck, benskörhet, stroke och plötslighjärtdöd såväl som tarm, prostata och andra cancerformer. Observera att nivåerna av CRP går upp innan sjukdomen finns närvarande, vilket betyder att immunaktiveringen kommer före själva sjukdomen. Alltså är det viktigt att undvika överaktivering (retning) av immunförsvaret och kroniska inflammationstillstånd. Det hjälper ju inte att ta mediciner mot inflammation om man inte gör något åt orsaken…

Nåväl, immunförsvarets främsta uppgift är att skilja på vad som är kroppseget och främmande. Det senare ska oskadliggöras och elimineras ur kroppen. Men den synen förutsätter ju att det finns ett själv, med definierade gränser mot omgivningen. Jag tänker då på buddisternas syn, de som menar att vi inte har en egen själ och att vi bara är en del av allt. Hur funkar det med den västerländska synen på immunförsvaret med eget kontra annat? Det tål att tänka på. Själ och kropp är väl inte samma sak för dem, och kroppen är ju oundvikligen fysiskt avgränsad. Ska kolla i en bok om Tibetansk medicin och se vad det ger.

Allt är ju som sagt ”in the eye of the beholder”. Den som betraktar är också med och skapar en bild av det som sker – utifrån sin egen grundsyn. En del tycker att det räcker med att dämpa inflammationen (maskera symtomen) medan andra riktar in sig på att göra något åt själva orsaken. Det vill säga eliminera det som stör balansen i systemet.

Vad tycker du är bäst, och vilken är din syn på din kropp och immunförsvaret? Viktigt att reflektera över det…

Blogg Arkiv 2007Dr Sanna Ehdins blogg